42
således på sätt och vis en utveckling af Wertherdramat. Hela den nervösa känsligheten gent emot våra medmänniskor och konsten att i fantasien missförstå och förstora ord och handlingar, som endast vilja oss väl, är samlad och stegrad till det yttersta i Tassos ädla och sköna själ. Under de sista dagarna af vistelsen vid Ferraras hof träder hans motsats, den praktiske och handlande statssekreteraren Antonio i konflikt med honom. Ty han är afundsjuk på Tassos intima ställning vid hofvet och begagnar hela sitt kloka hufvud till att störta honom. Tassos kärlek till furstens syster, prinsessan Leonore, kommer hans af Antonio uppretade sinnestillstånd att sjuda öfver. I det ögonblick då han förstår, att han grundlöst misstrott prinsessan om att vilja hans aflägsnande från Ferrara, blir han icke sin passion mäktig, utan kastar sig i hennes armar och har härmed aflägsnat sig själf från hennes närhet. Under den stämning af förtviflan och ånger, som följer på detta uppträde, är det endast en känsla som tröstar honom, känslan af att vara diktare, och har hans rika inbillningskraft lockat honom att sträcka handen efter den förbjudna frukten, så är poesin dock hans egendom som ingen kan taga ifrån honom.
Und wenn der Mensch in seiner Qual verstummt,
Gab mir ein Gott, zu sagen, wie ich leide.
Det är sålunda troligt, att Goethes Tasso, ehuru han utan tvifvel aldrig kan komma öfverens med lifvets realiteter, dock kommer att lefva vidare som diktare. Är utgången därför icke rent tragisk, så är den ändock dyster nog, ty det är Antonio, den hårda prosan och
