handlingens oädla representant som triumferar. Det synes värkligen som om Tassos omfamning af den älskade höga damen inte vore värdt det skönas nederlag i lifvet, i synnerhet som prinsessan varit allt utom kall mot skalden och afsiktligt gjort anspråk att ha hela hans svärmeri kring sin person. Det får sin förklaring blott af Goethes lif. Prinsessan bar fru von Steins drag och det var förbindelsen med henne som till sist dref Goethe från hofvet i Weimar, hvilket naturligt nog icke skedde utan svåra strider, då Goethe var medveten om att förhållandena i Weimar måste förändras under hans långa bortvaro. Och dessutom har Tasso i början en ytterligare kris, då han lockad af Antonios vältaliga skildringar af sina diplomatiska bedrifter ett ögonblick fördömer sin diktning och längtar efter ett handlande lif. Parallellen med Goethe ligger i öppen dag.
Hvarken Tasso eller Iphigenie lämpar sig för scenen. Därtill är handlingen för litet liflig och värsens stora skönhet och tankarnas stora djup njutas bäst vid läsandet. Som poetiska värk stå de båda dramerna, främst Tasso, utomordentligt högt i Goethes hela produktion och således i hela världslitteraturen.
Om dessa dikter äro de yppersta af Goethes nya värk af större omfång, så visar äfven lyriken ett tydligt inflytande af antiken och vistelsen på klassisk mark. Det är egendomligt att se huru i början af 1780-talet de antika värsmåtten börja dyka fram ända till de romerska elegierna, som fullbordades vid återkomsten till Weimar. De äro å ena sidan studier efter de välkända romerska elegikerna, men bottna äfven i det
