Sida:Carl David Marcus Goethe 1907.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs

48

Wilhelm Meister är i korthet ynglingen som frän estetiskt och erotiskt svärmeri vänder sig till praktiskt arbete i mänsklighetens tjänst. Wilhelm Meister är förkroppslingen af allt det naiva hos Goethe. Det är en vek och vacker ynglingafägring öfver honom, som gör att han blir omtyckt öfver allt på sin färd, men lika ofta bedragen. Det är betecknande för tiden att teatern står i medelpunkten för hans bildningssträfvanden. Teatern betydde mycket mera i Tyskland än staten. Och när Wilhelm till slut inser att skådespelarkonsten dock icke är hans egentliga område, så tar ett hem­ligt förbund, ett slags ordenssällskap, hand om hans öde. Tiden roade sig ju med mystiska föreningar af allehanda slag och Goethe var själf ordensbroder i Weimar. Men alla dessa inflytanden utifrån göra hjälten alltför viljelös och passiv. Det sammanhänger med en Goethes teori om romanhjälten: han borde vara passiv och mottaglig för inflytanden. Det finns dock ett om­råde där han utvecklar en ganska stor aktivitet: det erotiska. Han glider öfver från den ena skönheten till den andra utan att dock förgäta den tragiska kärleken från romanens inledning, som mot slutet tillför honom en liten son. Själfva afslutningen är otillfredsställande och alltför brådstörtad. Goethe hade svårt att afsluta värk som speglade hans egen personlighet.

Men i mångt och mycket är Wilhelm Meister den första stora modärna romanen. Hjälten är ju en rätt alldaglig typ, en begåfvad dilettant, inte längre en ovanlig människa som Werther eller ett snille som Faust. Och det är den utomordentligt allsidiga individualiseringen af gestalten, som gör romanens skild-