ringskonst modärn. Denna psykologiska utmejsling återfinnes i hela den stora samling figurer som fyller romanen. Det är en stor utveckling från Werthers lyrik till Wilhelm Meisters karaktäristik. Gestalterna ha fått en plastisk fulländning byggd på en omsorgsfull samling af tusen detaljer, som röjer Goethes sträfvan efter antik helhetsvärkan. Bara en sådan figur som Philine är oöfverträfflig, ty när har någonsin älskvärdheten och lättsinnigheten framställts i en så bedårande förening. Och fullständigt enastående i världslitteraturen äro de dunkla gestalterna Mignon och Harpspelaren, där det romantiska och musikaliska, det germanskt mystiska skapat människor som tillika äro symboler för hela vår outgrundliga och underjordiska längtan. Här liksom på andra ställen, där stämningen blir diktaren öfvermäktig, räckte ej längre prosans språk till, utan längtans härliga dikter måste tolka det som kom från djupet af hans hjärta. De säga oss hvad som dref Goethe till Italien. Mignon är ett barn af Nordens sorgsna längtan och Söderns blåa himmel, och harpspelaren är en bild af hela den romantiska splittringen som nu står för dörren.
Liksom själfva stoffet är färgad af tiden, så bär också kompositionen vittne om att romanen är ett led i romanens historia. Kapitel sluter sig omedelbart på kapitel som länkarna i en stor kedja, handlingen skrider långsamt och majestätiskt fram i en bred episk flod, men hela handlingen afbrytes af den långa skildringen om den sköna själens bekännelse, ytterst bottnande i Goethes ungdomliga religiösa kris. Det är i hög grad störande för illusionen, liksom Goethes sätt att
