Kring Goethe och Schiller hade en ny litterär rörelse uppstått. Det är romantiken, som kulminerade nära sekelskiftet i den s. k. första romantiska skolan. Under en tid var Jena medelpunkten för en samling snillen, Fichte, Schelling, Novalis, bröderna Schlegel m. fl. Romantiken råkade i krig med Schiller, men betraktade Goethe som sin altmeister. Den begynner med ett ifrigt antikstudium, men öfvergår snart till en rent germansk strömning och fortsätter som sådan i mångt och mycket Sturm och Drang. Den upptar framför allt Herders stora tankar och utför dem i sin grundläggning af litteraturhistorien, historiefilosofien, språkvetenskapen, hvartill kommer den stora Shakespeareöfversättningen och samlingen folkvisor, “Des Knaben Wunderhorn“.
Goethe följde romantiken med intresse, ehuru man inte kan värja sig för att ett mera intimt umgänge med dess ledare skulle haft ett rikare utbyte. Nu intresserade han sig mest för Schelling och dennes naturfilosofi.
Ty snart blef Goethe ensam. Schiller dukade slutligen under. Han gick bort 1805.
“Han är död“ sade Goethe, betäckte ögonen med sina händer och grät utan att säga ett ord.
IV.
Efter denna vackra sommar följde Goethes Zeusperiod.
Det är då han ser ut så som Rauch skulpterat
