54
honom. Alltjämt det djärfva karaktärshufvudet, men de starkt utmejslade vecken kring ögon och mun förråda de långa årens ej alltid glada erfarenheter. Och ändock får man icke föreställa sig den gamle Goethe som guden orörlig på sin tron, utan liksom Zeus hade han ännu sina äfventyr, och med densamma lidelsens styrka som ynglingen röres han upp af sin erotiska fantasi. Den icke ovanliga framställningen af den gamle Goethe som en pedant med skolmästarlater är således felaktig nog. Dessutom var hela Goethes temperament i hög grad sällskapligt, ehuru han blef alltmer tillknäppt mot dem som inte behagade hans gudomlighet. En af hans mest förtrogna vänner blef den originella kärngestalten Zelter. Han var bland annat musiker och Goethes rådgifvare i musikaliska ting, men var en dålig komponist, och egendomligt nog kunde Goethe aldrig fatta det djupaste af den nya musiken, hvarken Beethoven eller Schubert.[1] Och ändå hade Beethovens musik samma klassiska linjer som Goethes diktning och hans temperament samma romantiska vulkan som denne. Ett af de företag som Goethe ägnade det mest energiska arbete, äfven i samvärkan med Schiller, var ledandet af Weimars teater, där han från 1791 till 1817 härskade med oinskränkt despoti. Under denna tid skapade han en stor dramatisk stil, som gick ut på detsamma vi i dag sträfva efter, nämligen att låta de enskilda krafterna gå upp i ett stort och skönt helt. Det var väl den strängast
- ↑ Om Fausts stora betydelse för musiken se “Faust in der Musik“, samlingen “Die Literatur“.
