58
utgafs 1810. Om också teorierna där äro anfäktbara, så uppenbarar sig hans universella snille i det omfång han gaf värket. Det är ett grandiost tvärsnitt genom hela kulturen “många betydande grunddrag till envetenskapens och det mänskliga tänkandets allmänna historia“. Så yttrade sig Schiller och en af de största naturforskarna kallade värket “en andens historia i naturåskådningen“.
Störst som egentlig historiker är han i sin egen historia “Dichtung und Wahrheit“, utgifven mellan 1811 och 1814.[1] Den skulle först heta “Wahrheit und Dichtung“. Det finns utan tvifvel en hel del uppgifter där som äro oriktiga och en del episoder som äro förskönade, men hur som helst har den senare tidens forskning gifvit vid handen att Goethe härmed gifvit den mest tillförlitliga och bästa historia om sig själf och sin omgifning som finnes. Och hvar och en som inte nöjer sig med att i Goethe se ett stort namn, bör gripa till denna biografi och läsa den med lugn och allvar. Ty för ung och gammal erbjuder den skildringen en rikedom af vishet och åskådlig erfarenhet som intet annat af hans värk. Det är som om åter hela hans barndoms Frankfurt och hans ungdoms Sesenheim lefde upp i samma strålande dager som när allting en gång var värklighet. Det är en bok omöjlig att definiera och skildra, men den som en gång tillägnat sig den, slår upp den då och då i högtidliga stunder af sitt lif.
Goethe förde nu ett mycket regelbundet lif och hade sekreterare till hjälp för sitt vidlyftiga arbete.
- ↑ En sista del 1832. Värket fullbordades aldrig.
