Planen diskuterades redan med Schiller och konturerna voro gifna i folkdramat. Men hvilken tid var inte förfluten sedan den första omedelbara inspirationen, då hela hans väsen ännu jäste af det sjudande vinet, som är ungdomens dryck! Och nu stod han i sitt lifs aftonrodnad, då så mycket ej längre hade det fulla lifvets betydelse. Ålderdomen ser världen i ett stort perspektiv, där allt det lilla skymmes undan, och ändå, det är så mycket af det lilla som är väsentligt. Det är ju ett axiom att fortsättningen icke håller hvad början lofvat och det gäller i hög grad om Faust.
Ty det är ett misstag att andra delen af Faust är Goethes stora testamente till eftervärlden, som först så småningom skall lära sig att läsa ut dess stora skönhet. Nej, alltid komma vi att dragas till lidelsens störtfloder i ungdomsvärket och dess titaniska längtan efter lifvets oändliga värkligheter, som sedan vidgats af den manliga erfarenhetens strålande visa tankar. Men en större kärlek till ålderdomsvärket, det betecknar diktens och världens undergång, ty mänskligheten lefver först och främst i sina konkreta lifsvärden. Det naiva skapar det nya, och innesluter i sig både det typiska och individuella, det reflekterade speglar lifvets typik, men utan det individuella. Hela Fausts andra del är blott och bart en symbolisk diktning och som sådan lika storartad som Dantes gudomliga komedi, men den saknar dess becksvarta lidelse och helvetespatos.
Det var Goethes afsikt att framställa Faust som handlande person. För att åskådliggöra detta hade han måst sättas i konflikt med den ena makten efter
