Redan en flyktig blick på en bild af den unge Goethe visar en helt och hållet ny människotyp. Det är ej längre det stereotypa lärdomshufvudet under den stora allongeperuken, som med välfödd värdighet bär sitt pedanteri i dagen. Hela den smärta och höga gestalten stormar in i lifvet som en riddare för nya tider och ideal, en ny och berusande luft är omkring honom. Det som genast öfverraskar är den lidelsefullt utpräglade karaktären hos detta hufvud med de svängda, djärfva dragen och ett par mörka af genialitet lysande ögon, rymmande hela den nya tidens sus och stormar, och bakom honom reser sig ej längre de sedvanliga renässanskolonnerna, utan Strassburgerdömens mäktiga hvalf och lätta fialer. Så står han där, vacker och ung, med hufvudet lyft, i hans öron susa lifvets alla stämmor och i hans bröst dölja sig naturens alla hemliga krafter.
Från första stunden var han alla goda geniers älskling, sina förmögna föräldrars förstfödde. Visserligen hade ödet gifvit honom en far som var idealet af en pedant, men hans inflytande skymmes undan af moderns, fru Aja’s, utomordentligt lifliga, af skälmskhet och fan-
