Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs
88

altarnicher äro mycket vanliga. Korshvalfven äro till följd af deras uppkomst och benämning fyrdelade, sällan tre- fem- eller flerdelade. De tredelade korshvalfven användas för tresidiga öppningar och de femdelade för kor med tresidiga altarväggar. Sexdelade korshvalf förmärkas ingenstädes på Gotland. Blott Vestergarn har ett enda stort korshvalf, hvilket utgöres af åtta kappor. Lärbro kyrkotorn, som är åttkantigt, har tvenne åttadelade takhvalf öfver hvarandra, hvilka tyckas vara både kors- och kupolformiga.

De fyrdelade korshvalfven äro de allravanligaste på Gotland. De äldste korshvalfven, som ha rundbågiga och vågräta kappor, sakna kant- och korsbågar samt kragstenar och skiljebågar. Då två eller flere sådana korshvalf betäcka ett rum, utgå deras hvalffötter och kappor ur omgifningsmurarna. Mera utbildade korshvalf i rundbågsstil ha enkla och skarpkantiga skiljebågar. På Gotland ses ganska sällan korshvalf med kant- eller korsbågar, af hvilka de förre äro skarpkantiga, men de sednare rundstafviga och bådadera hvila på kragstenar eller hörnkolonner. Spetsbågiga korshvalf ha, då tvenne eller flere betäcka ett rum, en- eller tvåsprångiga skiljebågar, som uppbäras af kragstenar eller pilastrar, men några högst få ha korsbågar och ännu färre både kant- och korsbågar, af hvilka de förre äro rätvinkliga, men de sednare rundstafviga eller karnisade. Uti S. Maria sakna långhusets vestra takhvalf kant- och korsbågar, men detsammas östra ha liksom korets bådadera. I dithörande kapell ses takhvalf, som prydas med snedskurna kant- och trestafviga korsbågar, hvilka uppgå från pilastrar, hörnkolonner och kragstenar. S. Nikolai långhus har kant- inga