Stenkumla och några andra å sakristiorna. De äldste kyrkornas socklar utgöras af skråkanter med 45 graders lutningsvinkel och ungefär 0.5 framsprång och lika höjd. De yngre kyrkorna ha socklar, hvilka bestå af vida större dels föga dels starkt sluttande skråkanter med vanliga eller liksom öfverfalsade rundstafvar derpå. Någon gång förekomma hålkälade socklar. Ganska sällan ha socklar likhet af attiska baser. Enär socklarnas förhållanden äro temligen bestämda för olika byggnadsarter och byggnadstider, ligger mycken vigt derpå, att desamma noga bestämmas. Man finner ej sällan ganska olika socklar å en och samma kyrkas hufvuddelar, och detta gäller ej allenast i afseende på form utan äfven på framsprång och höjd. Kyrkor, hvilkas alla delar uppstått på en och samma tid, ha sällan socklar, som äro olika hvarandra. Man finner dock någon gång, att tornen och utsprången stundom fått prydligare socklar än skeppen och koren. Deremot härröra socklarnas större skiljaktigheter från de särskilda byggnadsdelarnas olika åldrar.
Några kyrkor, hvilka tillkommit under rundbågsåldern, ha taklister, men ganska få helgedomar från spetsbågsåldern framte sådana. Vanligtvis bestå rundbågsålderns taklister af små rundbågar och derpå karnisade listverk. Dylika gesimsbågar äro mycket ovanliga på Gotland, emedan de fleste dervarande kyrkors skepp eller kor eller bådadera blifvit under spetsbågsåldern ombyggda. Märkligt är, att dylika gesimsbågar, som ha vanlig bredd l.0 till 1.5, merendels äro blott 0.1.5 djupa. S. Klemens har mellan tornets första och andra afdelning rundbågiga bandlister med uppnedvända skråkanter derpå. Å S. Lars’ utsprång ses lemningar
