ställda i motsatt riktning med hörnen, äro så ovanliga, att de blott finnas å Dalhems och Lärbro kyrkotorn.
Flere kyrkor i ren rundbågsstil ha intet spår efter taklister. Detta förhållande väcker å enklare byggnader med låga, skråkantiga socklar mindre uppseende. Det förhåller sig helt annorlunda, då man finner, att ingen enda kyrka i ren spetsbågsstil har några taklister, ehuru dithörande socklar äro både stora och prydliga. Ett sådant uteslutande af taklister, helst å praktfulla byggnader, verkar ganska störande. Att anbringa stora och prydliga socklar, men inga taklister, är rakt stridande mot ett ändamålsenligt byggnadssätt; ty bådadera äro nödvändiga för att på uråldrigt sätt ge byggnader en harmonisk hållning; men de förra äro mindre angelägna än de sednare för skyddande af omgifningsmurarna. Det är lätt begripligt, att vattentak böra utskjuta framom öfra murkanterna för att på bästa sätt afleda nederbörd, och detta bör enligt god beräkning så ske, att äfven socklarne fredas från takdropp. Att de, som uppfört kyrkorna på Gotland, saknat begrepp om ett sådant förfarande, hvarom Greker och Romare hade den klaraste kännedom, kan ej antagas. Alltså måste man under rundbågsåldern funnit det vara lämpligt att, då socklarne hade ringa framsprång, anbringa små rundbågar och derpå smala listverk såsom gesimser; men deremot ansett, att, då socklarne under spetsbågsåldern fingo starka framsprång, långt utstående gesimser med sirliga listverk af huggen sten blefvo alltför besvärliga och kostsamma; enär sådana kunde vida lättare och billigare göras med framskjutande takstolar. Ett dylikt förfarande är så mycket troligare, som vattentaken å kyrkorna ha förmodligen enligt gammal anordning haft
