i eller upphängda med jernkedjor framför triumfbågarna åt vester. Christi fötter, som i den äldre medeltiden fästades jemte hvarandra med två spikar, blefvo i den sednare fastgjorde på hvarandra med en sådan. Några kors bibehålla sina ursprungliga platser, men många ha i sednare tider dels blifvit uppsatta på norra sidomurarna, dels nedlagda på golfven. Af de ansenligaste kors, hvilka ej blifvit rubbade, äro de trenne, som hänga i grofva jernkedjor framför triumfbågarna i Öja och Hamra samt Fröjel.
Gotland har en oskattbar mängd af konstrika dopfuntar, hvilka påtagligen äro ganska gamla. Man finner många sådana, som, att döma af deras hållning, äro vida äldre än de kyrkor, hvartill de höra. Desse dopfuntar, af hvilka de allrafleste äro runda och några åttkantiga, bestå af fin sandsten eller af spräcklig kalksten. Många dopfuntar af sandsten ha å fötterna framskjutande mennisko- och djurhufvuden samt å skålarna större och mindre figurer, som ange berättelser ur frälsarens lefverne, och dels ha dels sakna omgifvande kolonner och bågar derpå med svickelprydnader. Flere dopfuntar ha blotta bladprydnader. Äfven förekomma fabelaktiga djur och symboliska föreställningar. Dopfuntar, arbetade af kalksten, äro merendels släta och slipade. Inga sådana ha å fötterna några framstående hufvuden, men en och annan prydes å skålen med stora blad. Många dopfuntar ha stora grundstenar, hvilka alla bestå af kalksten och merendels ha skålformiga fördjupningar för uttömning af dopvatten. Liksom man bemödat sig att utbyta altarskåp mot altartaflor, har man förstört dopfuntar i urgammal medeltidsstil och anskaffat nya i barockstil och rococomaner. En
