Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/121

Den här sidan har korrekturlästs
109

kyrkorna [1]. Det vill i sanning synas, som Gotländingarne varit vida fredligare än de öfriga Nordborne, då de besökt Herrans hus, och det är således hedrande, att de ej behöft några vapenhus.

Kyrkogårdarne bilda fyrkanter, hvilka äro ansenliga och omgifvas med dubbla kallmurar af kalksten och några få på södra udden af sandsten. Merendels finnes å hvarje sida af dessa murar en mindre eller större port, som består af huggen och tuktad kalksten sällan af sandsten och vanligtvis betäckes med ett spetsigt tunnhvalf, men somligstädes med ett korshvalf, och har rösten med kroppåstak samt derå bräder på längden. I hvarje ports insidor märkas lågrakspetsiga sittnicher.

Man känner med historisk visshet, att de två första kyrkorna, hvilka byggdes på Gotland, bestodo af trä, och man kan med skälig säkerhet antaga, att många andra derstädes liksom annorstädes uppfördes af samma material. Det tyckes, som några af kyrkorna i Wisby äro äldre än någon af helgedomarne å landet. Temligen säkert är, att ingen af landskyrkorna, hvilka liksom stadskyrkorna bestå af sten, tillkommit före början af tolfte, men att de flesta blifvit uppförda under trettonde och fjortonde och några få under femtonde seklet. Af Gotlands talrika kyrkor, som tillkommit i rundbågsstil, ha somliga blifvit helt och hållet och ännu flere till mindre eller större delar ombyggda i spetsbågsstil för att bereda behöfliga utrymmen. Väl finnas några helgedomar, hvilka förete blott rundbågs- och andra idel äldre öfvergångs- samt jemväl en och annan

  1. Se Brunius, Skånes Konsthistoria för medeltiden. S. 28, 29.