framte rå rundbågsstil utan spår till spetsbågsstil, och ingen enda helgedom röjer ett så simpelt byggnadssätt. Det mest troliga är, att kastellerne å landsbygden tillkommo, då kyrkorna derstädes bestodo af trä; ty sedan helgedomar med ansenliga torn till försvar uppstått af sten, blefvo kastellerne, hvilka äro vida lägre, föga behöfliga. Af de förstörda kastellerne ha några blifvit jemnade med jorden, efter andra qvarligga stora grushögar, men vid Lau, Öja och Fröjel qvarstå ansenliga murstycken.
Många borgar hade på Gotland redan tillkommit, innan Wisborg 1411 anlades. Ehuru säkra underrättelser finnas om dessa borgars uppförande, har likväl ingen försökt att utreda deras anordning. Wisborg, som varit det ansenligaste af alla öns fästen och yngre än dess många borgar och qvarstått till 1679, är det enda, hvarom vi hittills haft någon närmare kännedom. Detta slott, hvilket utgjordes af mycket vidsträckta och grofva sträckmurar med hörn- och sidotorn samt ansenliga bonings- och förrådshus samt en kyrka m. m., fordrade en talrik besättning. Att borgarne å landsbygden voro 1395 många, inhemtas deraf, att i den fred, som nämnde år afslutades mellan konung Albrekt och drottning Margareta, bestämdes, det bådadera skulle tills vidare behålla de delar af Gotland, hvilka de innehade, men att ingendera skulle bygga nya borgar. Konungens son Erik företog sig likväl 1396 att uppföra en borg vid Klintehamn. Sedan härmästaren Konrad von Jungingen 1398 förstört några röfvarnästen på Gotland, blef hertig Johan af Mecklenburg nämnda år nödsakad till honom afträda detsamma med vilkor, att Fetaliebröderne och deras anhang skulle inom viss tid lemna ön
