och alla borgarne derstädes afbrännas och icke återuppbyggas. Margareta, som innehade någon del af Gotland, lät tvärt emot nyssberörda vilkor 1405 der uppföra fem starka fästen, af hvilka tre följande år intogos och nedbrötos af härmästaren. Strelow omnämner, att Olof Axelson lät omkring 1450 nedbryta de många fästen, af hvilka några tillkommit i drottning Margaretas, några i konung Eriks och några i de preussiska Ordensbrödernas tid, så att man för öfver två århundraden sedan ej deraf hade mer än namnen i behåll [1]. Att så många och så fasta borgar skulle för så lång tid tillbaka blifvit helt och hållet jemnade med jorden, gränsar till det otroliga. Linné berättar, att lemningar af stora stenhus, som flerstädes voro tre våningar höga och hade hvälfda rum och smala trappor och gångar i murarna, sågos vid bondgårdarna och vid kyrkorna, och han säger sig ej veta, huruvida de blifvit uppförda till kasteller mot sjöröfvare eller till boningar för munkar eller till residenser för sockenherrar [2]. Att munkar ej blott utom sina kloster, och att Gotland ej haft några sockenherrar, är så mycket vissare, som de två kloster, hvilka legat å landsbygden, äro nogsamt bekanta, och som inga säterier å denna ö funnits eller finnas. Vi äro Linné mycken tack skyldiga för de upplysningar, hvilka han i detta afseende lemnat. Vi måste dock beklaga, att samma upplysningar äro högst onöjaktiga; men för ett sekel tillbaka var konsthistorien en okänd vetenskap. Hilfeling har i sina jurnaler infört flere pennritningar af dylika
Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/126
Den här sidan har korrekturlästs
114
