torde häraf vara uppenbart, att Gotlands forntida konstfärdighet numera är helt och hållet bortglömd.
Att magasiner blifvit inmurade i tornens nedra afdelningar eller i skeppens vestra ändar, röjer föga aktning för Guds hus, och är en otillbörlig inkräktning deri. Emellertid finnas sådana inbyggnader i de allrafleste af Gotlands konstrika landskyrkor. Stundom äro magasiner byggda inpå helgedomarnas norra sidomurar. Några kyrkor äro dock ganska väl uppsnyggade t. ex. Barlingbo, Hörsne, Dalhem och Roma.
Det är emellertid en angenäm pligt att förklara, det man på Gotland vida mindre vandaliserat forntida byggnadsverk än i det öfriga Sverige. Så ha t. ex. blott trenne kyrkotorn fått, efter förstöring af deras gamla spiror, vanställande lanternor. Men orsaken till en sådan skonsamhet på nämnda ö är den, att dervarande kyrkor mindre behöft förbättringar, och att blott en enda erfordrat utvidgning, samt att medel saknats till utförande af fåkunniga infall i större utsträckning.
Vi ha ofvanföre omnämnt, att Gotländingen saknar skicklighet i stenhuggning. Likväl ha flere bland allmogen bibehållit sina förfäders förmåga att hugga slipstenar. Af den förbättring, som en Gotländing utför å domkyrkan i Wisby, tyckes skickligheten att bearbeta kalksten på Gotland snart återupplifvas, ehuru ett sådant yrke icke kan drifvas till någon höjd, förrän folkmängden i betydlig mån ökes, och mången nödgas äfven i denna riktning förskaffa sig bergning.
Då nämnda ö har rikare tillgång på kalk än någon annan trakt i Norden och densamma kan derstädes fås för mycket billigt pris, och då god mursand der förefinnes; så ha vi med bedröfvelse sett, att man ej
