hvilka vid inmurningen af takhvalfven blifvit genom simpla påmurningar tillspetsade. De öfriga kantbågarne åt öster, som äro spetsiga, visa sig vara yngre och ha tvifvelsutan tillkommit, när långhuset tillbyggdes. Mellanskeppets skiljebågar äro i hög grad spetsiga, så att flere midt emellan dyn- och slutstenarna nedåtsjunkit, hvadan de numera ha föga uppåtkrökning och hota med instörtning. Ehuru föreningsbågarne äro ganska spetsiga, så ha de måst någorlunda lämpas efter sidoskeppens skiljebågar. För att bringa föreningsbågarna till ungefärligen lika höjd med mellanskeppets skiljebågar, ha de förra blifvit till mer än 3.0 i höjd tillspetsade genom lodräta påmurningar. Man har, icke fullt belåten med all denna uppåtspänning, på ett utomordentligt sätt uppjagat kapporna, ett beteende, som röjer hvalfkonstens största förfall. Sidoskeppens och ännu mer mellanskeppets takhvalf höja sig betydligt öfver omgifningsmurarna. Att likväl den största delen af takhvalfven är i behåll härrör deraf, att omgifningsmurarne visa sig vara ovanligt fasta. Härtill kommer, att takhvalfven ingalunda ha någon hög ålder. På något afstånd visa sig takhvalfven, hvarpå frodigt gräs och flere små löfträd växa, såsom spetsiga ättehögar. Man ser ganska ofta resande af båda könen kringvandra på takhvalfven, hvarest tilltrampade gångstigar förefinnas. Ehuru vi insågo hela faran af takhvalfvens stora svaghet, begåfvo vi oss ditupp för att göra några undersökningar. Man skall vara bra okunnig i byggnadsväg, om man af idel nyfikenhet kringvandrar deruppe.
Koret, som företer en utbildad spetsbågsstil, röjer ett omsorgsfullt arbete. Att få lemningar äro öfriga af korets takhvalf, härrör deraf, att en mängd qvadersten
