blifvit der utbruten. Man har ej allenast borttagit de öfra delarne af omgifningsmurarna utan jemväl betydliga sträckor af sträfpelarna. Det var helt naturligt, att takhvalfvet skulle på sådant sätt instörta. Föga mer än ett halft århundrade har förflutit, sedan en man, hvilken hedrades med Vasaorden, företog sig af idel egennytta att nedbryta ansenliga delar af korets omgifningsmurar och sträfpelare. Om dylika tilltag ej blifvit genom stränga förbud i sednare tid hindrade, så skulle vi nu haft föga i behåll af Wisby märkvärdiga ruiner.
På hvarje sida om långhusets sydöstra liksom dess motsvarande ingång å norra sidomuren i midten af tredje och fjerde hvalfafdelningen från vester ses å fönsterbröstningen en lodrät 4.0 bred fördjupning, som är igenmurad. Dessa fördjupningar, hvilka sträcka sig från golfplanen till fönsterplatterna, ha troligtvis tillkommit för uppförande af tvenne tvärmurar med bågöppningar och för anbringande af en läktare derpå. Det är bekant, att man under trettonde seklet plägat i en kloster- eller domkyrka uppdraga en mycket tjock eller två tunna tvärmurar jemte hvarandra och korshvalf deremellan för att afstänga koret och inrätta en läktare, hvarpå liturgisk läsning och sång förrättades. En sådan tvärbyggnad kallades under medeltiden lectorium, och deraf kommer tyska benämningen lettner och svenska läktare. Vi kunna ej betvifla, att här funnits en sådan afstängning, och att densamma måst, då långhuset fick en betydlig utvidgning åt öster med ett nytt kor, undanrödjas, emedan kyrkan skulle i annat fall blifvit till mer än hälften afskuren.
Det är ett barnsligt föregifvande, att denna
