som långhusets takhvalf. I saknad af handlingar vetes föga om denna helgedom. Likväl kan det med säkerhet uppges, att Svartbrödernas kloster, hvilket låg i stadens norra del, 1509 afbrändes af Lybeckarna. Invändigt finnas å de tvenne vestra hvalfafdelningarnas sidomurar ganska tydliga eldskador, deremot förmärkas å pelarna inga spår efter sådana. Uti ett testamente 1515 nämnes S. Nikolai kloster i Wisby, hvaraf inhemtas, att detsamma blifvit efter förstberörda år iståndsatt. Måhända ha, om icke pelarne, dock takhvalfven och vestra gafvelröstet blifvit efter förstörelsen 1509 uppförda.
Strelow berättar, att två karbunklar voro i muren af S. Maria kyrka infattade, hvilka om natten lyste så klara som solen om dagen, och att tjugofyra man hvarje natt vakade omkring denna helgedom, samt att det gällde lifsstraff, om någon efter solens nedgång nalkades densamma. Han tillägger, att konung Valdemar III, som 1361 intog Wisby, bland en mängd andra dyrbarheter tillgrep samma ädelstenar och att all denna herrlighet vid dess bortförande sjönk vid Carlsöarna [1]. När Linné 1741 öfvergick från Öland till Gotland, förnötte, såsom han säger, sjöfolket tiden med fåfängt prat om tvenne stora karbunklar, hvilka sutit uti S. Klemens’ kyrka i Wisby och med fyra af Waldemars skepp sjunkit vid Carlsöarna. Han tillägger, att sjöfolket allena kunde tro, det karbunklarnas glans under tiden lyste upp i sjöfarandes ögon [2]. Denna barnsliga berättelse har 1744 blifvit af Wallin upprepad. Men han påstår, att
