desse karbunklar, som lyste sjöfarande, varit anbragta i vestra gafvelröstet af S. Nikolai kyrka, och att de enligt en allmän sägen intagit midten af berörda gafvelröstes två stora rosor, samt att både han sett och alla kunde se hål, i hvilka något sutit. Slutligen tillägger Wallin, för att enligt sin vana bevara sitt lärdomsanseende, ”men om detta mera en annan gång” [1]. Han har likväl i afseende på denna liksom på många dylika frågor sedan iakttagit den djupaste tystnad.
Berättelsen af Strelow om ifrågavarande ämne är i flere afseenden så otrolig, att den gerna kunde såsom mycket annat af hans uppgifter med tystnad förbigås. Också har Linné ansett berättelsen om dessa karbunklar vara en narraktig saga. Den lärde Wallin tyckes deremot sätta tro till densamma. I afseende härpå bör märkas, att vestra gafvelröstet af S. Nikolai kyrka har utan allt tvifvel tillkommit långt efter 1361, och rosetterne ha aldrig varit annorlunda än de nu äro. Sagan om samma karbunklar torde med tiden blifvit fästad vid S. Nikolai kyrka, emedan rosetterne å hennes vestra gafvelröste bestå af röd tegelsten, och kunna på långt afstånd väl ses i omgifning af dunkel kalksten. Bergman, som vida grundligare än någon af sina föregångare beskrifvit Wisby ruiner, har visat, att man fordom ansett karbunklar lysa i mörker såsom solen om dagen.
Vore berättelsen om dylika karbunklar en folksägen, hvilken blott gällde Visby, så kunde man med största skäl liksom den store vetenskapsmannen Linné betrakta densamma såsom ett fåfängt prat. Nu är
- ↑ Wallin, Goth. saml. D. I. S. 124.
