Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs
237

haft ett helt gafvelröste på den östra muren och två halfva å den vestra jemte tornet samt ett kroppåstak med vattenfall åt söder och norr. Om södra och norra korsarmen äfven haft, såsom det tyckes, rösten å gafvelmurarna, så måste deras kroppåstak slutit sig till det förstberörda. Koret har naturligtvis haft ett mycket lägre kroppåstak, som i öster hvilat på ett röste å tribunbågen och i vester stannat mot skeppets vida bredare och högre röste. Utsprångets vattentak har påtagligen varit halfkoniskt och något lägre än korets, och slutit sig till detsammas röste. Tornet, hvarå lemningar förmärkas af fina taklister, har förmodligen haft en hög spira.

I kyrkan visa sig flere oregelbundenheter. Pelarnas afstånd från hvarandra liksom från väggarna äro olika och många skefheter märkas äfvenledes i afseende på skeppets och korsarmarnas förhållanden. Korets och utsprångets axel eller midtlinie är riktig, men om den jemföres med skeppets sträckning, befinnas de förra så dragna åt norr, att skefheten i öster utgör ej mindre än 2.5. Dylika misstag märkas ej sällan i ganska välbyggda helgedomar. Man har ansett dessa misstag härröra af forntidens dåliga instrumenter. Vi kunna icke antaga ett dylikt förmenande; ty det behöfves i sanning föga instrumenter för utstickning af en kyrkas grundplan. Sådana misstag måste fasthellre varit ansedda som idel småsaker; ty i annat fall kunde de ej blifvit så vanliga tillochmed i mycket ansenligare helgedomar än denna. Då man förklarat korets och utsprångets dragning åt söder eller norr såsom en hänsyftning på lutningen af den korsfäste frälsarens hufvud; är detta en barnslighet, hvilken röjer brist på klar uppfattning