af forntidens sinnebildslära och förtjenar ingen vederläggning.
Ehuru kyrkans anordning är invecklad, så röjer hennes stilförhållande mycken enkelhet. Byggnaden, som, med undantag af tornet, härrör från en och samma tid, företer äldre rundbågsstil med ganska rena, men mycket få och simpla prydnader. Kalkstenen är med skicklighet huggen och tuktad och murningen med noggrannhet utförd. En dylik omsorg var också en ovilkorlig nödvändighet, om en så ansenlig och så beskaffad byggnad skulle ega bestånd. Kyrkan håller i inre längd 105.8 och i största bredd 76.5 samt i höjd 50.0 Ehuru omgifningsmurarne genom sina många trappor och gångar blifvit i hög grad försvagade, och ehuru de stått öfver tre sekler taklösa, så visa de sig likväl vara snör- och lodräta. För tornets uppbärande ha de vestra pelarne och föreningsbågarne blifvit vida starkare än de östra. Man har för samma ändamål insatt öfver vestra ingången ett enda fönster, ehuru såväl södra som norra korsarmen fått två sådana. Emellertid ha begge de vestligaste pelarne genom tornets påtryckning gifvit sig åt öster, samt den södra åt söder och den norra åt norr ungefär 0.5. Orsaken härtill bör dock sökas deri, att skeppets midthvalf, hvilket liksom de öfriga mycket lidit af vittring och frostsprängning, instörtat, så att blott svicklorna deraf äro i behåll. Till följd deraf ha de vestra pelarne förlorat en påräknad motståndskraft uti de riktningar, hvari de kastat sig. Härvid bör jemväl anmärkas, att tornet, som röjer sen spetsbågsstil och dessutom har tegelsten till sirater, tillkommit i den sednare medeltiden. Det vill således synas, som kyrkan ursprungligen haft en
