ansenlig takryttare af trä; ty en sådan af sten borde ovilkorligen varit ganska fin, såvida den skulle med säkerhet egt bestånd.
Takhvalfven i S. Lars förete rena rundbågsslag, och de äro således hvarken för flata eller för kupiga. Ehuru de stora bland desamma ha ansenlig höjd och spännvidd och hålla på vanligt sätt något öfver 1.0 i tjocklek; så ha de likväl, med undantag af det mellersta, mycket väl bibehållit sig. I S. Nikolaus, hvars omgifningsmurar blott innehålla två trappor och likväl ha yttre och inre pilastrar och ingalunda äro belastade med något torn, ha flere bland takhvalfven till följd af sina högspetsiga förenings- och skiljebågar samt uppjagade kappor nedrasat. Korets korshvalf i S. Lars är ovanligt. Detta korshvalf, som förstärkes med grofva rundstafviga korsbågar, har på midten af kapporna fina fyrkantiga tvärstafvar, hvilka i söder och norr samt vester och öster bilda korsbågar. Det egna härvid är, att de rundstafviga korsbågarne bestå af finhuggen kalksten, men de fyrkantiga af tuktade kalkflisor, hvadan de förra blott varit fogstrukna, men de sednare deremot afputsade. Kapporna äro rundbågiga och kupiga, men den vestra vårdslöst slagen.
De trappor och gångar, hvilka i tre afdelningar öfver hvarandra sträcka sig igenom korsarmarnas och skeppets omgifningsmurar, äro så många och så sällsynta, att de ytterligare böra med några ord omnämnas. Vi kunna ingalunda antaga, att dessa trappor och gångar, som ha betydlig sträckning och röja omsorgsfull byggnad, tillkommit för väggarnas behängande med tapeter eller mattor; ty dels kunde detta gjorts med vida ringare kostnad, dels brukades sådana prydnader
