vida mer i palatser än kyrkor. Snarare kunde man tro, att samma trappor och gångar blifvit begagnade för kyrkans upplysning vid stora högtider. Men äfven denna förmodan synes oss föga antaglig; ty en derifrån anställd belysning skulle blifvit ganska oregelbunden. För öfrigt kan i begge dessa afseenden frågas, hvarföre skeppets och korsarmarnas östra omgifningsmurar skulle för dylika ändamål sakna likadana trappor och gångar.
Det är bekant, att flera större kyrkor, som uppstått under medeltiden, ha såkallade triforier eller gallerier i omgifningsmurarna. Dessa gallerier, hvilka åsyfta samma ändamål som våra läktare, ha inre bågöppningar, och bidraga i hög grad till murytornas prydnad. Vi äro mycket böjda för den meningen, att ifrågavarande trappor och gångar tillkommit för ett likadant ändamål och således äro gallerier. Många kyrkobesökande ha kunnat der inrymmas och till en stor del både se och höra. På detta sätt låter det förklara sig, hvarföre inga gallerier finnas i de östra omgifningsmurarna; ty derifrån skulle ingen fått något begrepp om hvad, som föregick i sanctuarium. I hela Sverige finnes ingen annan helgedom, hvilken har sådana gallerier som dessa. Korsarmarne af Throndhjems domkyrka innehålla uti sido- och gafvelmurarna gallerier i två afdelningar öfver hvarandra. Till dessa gallerier, som ha vågräta golfplaner och inåtvända bågöppningar, uppleda spiraltrappor i hörnen, och de äro således vida regelbundnare än de nyssbeskrifna.
Innan vi lemna merberörda gallerier i S. Lars, böra vi yttra vår mening i afseende på den igenmurade dörröppningen, hvilken der förefinnes. Denna dörröppning, som förmärkes i skeppets vestra mur
