sidomurarna märkas spår efter smala och höga fönster med rundbågiga betäckningar. I södra sidomurens östra ända finnes ett litet rakspetsigt och helt nära i vester derom ett stort rakspetsigt väggskåp. I norra sidomuren nära östra ändan ses jemväl ett större rakspetsigt väggskåp.
Om vi betrakta denna kyrka i sitt ursprungliga skick, så visar sig, att hon bestått af ett enda långhus med ganska ansenlig bredd, längd och höjd. Liksom vestra gafvelmuren troligtvis haft ett större fönster för mellan- och två mindre för sidoskeppen, så tyckes östra gafvelmuren haft en likadan anordning. Sidomurarne måste för hvarje hvalfafdelning haft, såsom några lemningar visa, ett litet rundbågigt fönster. Alla ingångarne äro till sina förhållanden ganska oregelbundna, och till sina omfattningar mycket enkla. Omgifningsmurarne, hvilka utgöras af tuktad kalksten, sakna spår efter socklar och gesimser. I dörr- och fönsteromfattningarna ses huggen kalksten och de ursprungliga pelarne samt förenings- och skiljebågarne bestå äfven af sådan. Kyrkan har onekligen varit ansenlig men i högsta grad simpel, och det kan ej skäligen väntas något annat uti en helgedom, som tillkommit för barfota- eller tiggarmunkar.
Gardianen Albertus Ostinchuse köpte 1374 för 100 mark silfver en tomtplats, hvarpå funnos två offentliga badhus. Å denna tomtplats lade Nicolaus Hermanni, biskop i Linköping, 1376 första grundstenen till det nuvarande koret, hvilket med stort arbete fullbordades under tolf nästföljande år. Albertus byggde från grunden koret och skänkte ett altarskåp till högaltaret, som 1391 der invigdes af erkebiskopen
