Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs
256

öfver sidoskeppen. Alla kapporna, som varit korsformiga med fina rundstafviga korsbågar men saknat kantbågar, äro förstörda.

Samtidigt med denna stora förändring har långhusets hvarje sida fått sina fem spetsbågiga fönster, hvilka motsvara pelarafstånden, samt å långhusets östra gafvelmur två sådana, som stå midt emot sidoskeppen. Fönstren äro breda, höga och spetsiga samt ut- och invändigt snedsmygiga. De två östra fönstrens inre smygar och bågar äro dessutom prydda med stafvar och hålkälar. I midten af murarna finnas 0.9 tjocka samt ut- och invändigt snedsmygiga karmar, hvilka motsvarat likadana mellanposter, så att öppningarne varit tredelade med trebladiga spetsbågar. I några af fönstren har den mellerste bågen varit, såsom lemningar visa, högre än de omgifvande, i andra ha bågarne uppburit rosor. Långhuset har i anseende till sidobyggnader, som varit dermed sammanbundna, icke fått tvenne fönster för hvarje hvalfafdelning. Ett högt och spetsbågigt fönster å södra sidomuren har vid de nya takhvalfvens inslående ej kunnat sänkas, hvadan man deri inmurat ett rundfönster. Härvid bör märkas, att det spetbågiga fönstret, hvars omfattning består af huggen kalksten, ingalunda varit ursprungligt, men att detsamma likväl tillkommit medan de gamle takhvalfven qvarstodo. Tvärtom visar sig rundfönstret, som till inre omfattningen utgöres af tegelsten, vara samtidigt med de nya takhvalfven. Midt emot på norra sidomuren märkas lemningar af ett fönster, hvilket ej heller varit ursprungligt. Detta fönster, hvars omfattning bestått af huggen kalksten, har till de nya takhvalfven haft en skef ställning, hvadan detsamma måst dels bortbrytas dels igenmuras.