lemnade sin befattning [1]. Då Strelow berättar, att Mynttornet före slottets utvidgning af Ivar Axelson stått inuti staden, så måste detta så förstås, att tornet tillhört ringmuren och således staden, men efter föreningen med Smale Henrik utgjort en del af fästningen. Af anförda byggnadsförhållanden inhemtas, att hufvudverket först uppfördes, och att de öfriga tornen samt sträckmurarne deremellan, med undantag af Mynttornet, sedan tillkommo såsom utanverk.
Här framstår en vigtig fråga att besvara, om nemligen man vid Wisborgs byggnad påtänkt, att detsamma borde hålla sig emot och försvara sig med eldvapen. Oss synes, att den ofantliga murtjockleken helst åt söder varit alldeles obehöflig, såvida man icke velat med trygghet emotstå och besvara styckeskott. Sträckmurarne och grafvarne derutanför äro troligtvis samtidiga, men södra utanverken och batterierne ha tvifvelsutan tillkommit mot eller kort efter medeltidens slut.
Sedan vi yttrat, att Wisborg varit beräknadt på eldvapens bruk, så åligger oss att visa, det sådana, om icke vid dess anläggning, så åtminstone innan Trued Hase, som uppbyggt den största delen af detsamma, lemnade Gotland. I Frankrike var, såsom Holberg uppger, eldvapen redan 1338 i bruk. Då samme författare förmenar, att eldvapen först 1497 blifvit införda i Danmark, begår han, såsom lätt kan hända, ett stort misstag [2]. Danskarne försvarade sig 1428 med styckeskott och åskade, såsom det heter, så förfärligt, att Hanseaterne tvungos till ett snöpligt
