Blott kyrkan och Frustugan qvarstå och ha, ehuru skadade, några taksparrar och tegelpannor i behåll. Förstöringen har varit så genomgripande, att det skulle kostat en ofantlig summa att återställa fästningen.
Dahlbergs små plan- och perspektivritningar af Wisby och Wisborg äro såsom många i hans planchverk ganska opålitliga. Samma anmärkning gäller om denne författares större perspektivritning af nämnda slott [1]. Det mest oväntade härvid är, att samma ritningar ej öfverensstämma med hvarandra. Flere torn, hvilka äro å planritningen fyrkantiga, äro deremot å perspektivritningarna runda. Då dessutom stora missförhållanden förmärkas, så ha vi naturligtvis ej kunnat förlita oss på desamma.
Det måste rätt mycket beklagas, att ruinen af Wisborg blifvit till den allrastörsta delen medtagen. Härmed tillgick på följande sätt. Carl XI, som saknade allt intresse för forntidens byggnadsverk, lät för kronans räkning anlägga två kalkugnar jemte den väldiga ruinen. Till dessa kalkugnar anslogs ränteved, hvilken mot lågt pris utgjordes af allmogen inom 2 mils afstånd från Wisby, nemligen 400 kaster årligen, och ruinen, som bestod af huggen och tuktad kalksten, brändes der för Stockholms slott och Carlskrona fästningsverk. Kalkugnarne blefvo snart upplåtna på arrende med bibehållande af rättigheten till ränteveden.
Vi ha ofvanföre nämnt, att landshöfdingen A. Sparrfelt 1710 satte ringmuren kring Wisby i försvarsstånd. Följande år nedlades mycket arbete på en bastionerad sträckmur från Mynttornets fordna läge nedtill
- ↑ Suecia antiqva et hodierna.
