Fornlemningar nära staden.
I Korsbetningen, som sträcker sig från ringmuren åt
öster, märkes en fornlemning, hvilken vi ingalunda böra
med tystnad förbigå. Å den nämnda slättmarken hölls
den olycksbringande slagtningen 1361. På en liten kulle
450 steg ifrån ringmuren står ett ringkors, som
utgöres af kalksten och håller 9.6 i höjd. Stammen är
dubbelt tjockare och längre än öfverstycket, hvilket
liknar armarne. Ringen, som är lika tjock med
öfverstycket och armarne, bildar en omfattning med fyra
öppna qvartcirklar. Stammen är 1.5 bred samt nedtill
0.8 och upptill 0.6 tjock. Ringen håller 3.0 i
tvärmått. Öfverstyckets ända, hvilken höjer sig nära 1.0
ofvanom ringen, är upptill utvidgad å båda sidor och
prydes tvärsöfver med en stor hålkäl. Hvardera af
armarnas ändar, som äro af okynne eller vittring skadade,
har troligtvis haft en likadan anordning. Å vestra sidan
af ringen emellan två ränder läses med dåtidens
munkstil och förkortningar: anno: domini: mccclxi: feria:
iii: post: iacobi. På östra sidan af ringen samt
stammen och armarna: ante: portas: Wisby: in:
manibus: danorum: ceciderunt: gutences: hic: sepulti:
orate: pro: eis. Å inre korsets vestra sida är den
korsfäste inristad, och deröfver ses å ringen en
fembladig ros. Det berättas, att Valdemar lät uppsätta detta
ringkors och derjemte bygga Solberga kloster [1]. Under
medeltiden var det vanligt att, då anseddare män
- ↑ Strelow, S. 171, 172.
