hvilkas nedtagning å stadens mark borgrarne 1555 anförde klagomål mot Otte Rud inför Christian III, stått jemte vägen till ofvanberörda galgplats. Det säges nemligen, att ”dessa stenkors stodo vid vägen, som en stackars menniska skulle gå till sin död och lida straff för sina missgerningar, att samma menniska kunde påminnas, det Jesus Christus vår frälsare dött på korset för alla våra synder och öfverträdelser m. m.” Derpå svarade nämnde länsman, att samma stenkors qvarlågo på marken, och att många sådana på ön blifvit till förekommande af afguderi nedtagna[1]. Det är ganska sannolikt, att berörda stenkors aldrig blifvit återuppsatta, helst de mera bildade kort efter reformationen hyste både förakt och afsky för katholska lemningar, hvilka ej voro oundgängligen nödvändiga.
Det försök, man nyligen gjort att få nedbryta galgen, väcker förundran; ty densamma är i högsta grad ovanlig, och en missförstådd finkänslighet borde ingalunda stöta sig dervid. Detta tilltag är deremot smärtsamt, om detsamma härrört från idel egennytta. Hvarje älskare af forntidens byggnadsverk är Bergman, som manligen uppträtt för bibehållande af merberörda fornlemning, mycken tack skyldig[2].
Mellan galgberget och stranden sträcker sig en smal och låg gräsplan. En såkallad Trojeborg, hvilken ligger å denna gräsplan, är rund och utgöres af cirkelformiga irrgångar, som, afskurna på åtskilliga ställen, fram- och återleda i flerfaldiga riktningar, innan man upphinner midten af desamma eller utkommer
