som lärorikt verk om byggnadskonsten, hvilket han tillegnat kejsar Augustus. Uti inledningen till detta verk säger Vitruvius, "att arkitekturen är en vetenskap, som utmärker sig med ganska många kunskaper och insigter och bedömer de arbeten, hvilka de öfriga konsterne utföra." Det heter vidare, "att arkitekturen ovilkorligen förutsätter praktisk skicklighet; ty teoretisk lärdom dessförutan griper efter skuggan och fattar ingalunda saken." Ehuruväl denne författare på det solklaraste ådagalagt riktigheten af dessa yttranden och ingen i forntiden dragit desamma i tvifvelsmål, så har man likväl efter medeltidens slut ej velat anse arkitekturen såsom en vetenskap, hvadan en och annan lärd, som aldrig odlat detta kunskapsfält och således icke förstått samme författare, klandrat hans framställningssätt. Det skulle dock tyckas, som man skäligen bort väl betänka sig, innan man med stränghet bedömt Vitruvius; isynnerhet som han af ofvanberörda skäl anhållit, att Augustus och hvarje läsare ej måtte af honom fordra en filosofs en vältalares eller språkforskares skrifsätt, hvaremot han lofvat en redig framställning af byggnadskonstens väsende. Det synes isanning vara en ej obillig önskan, att den der vill bedöma ett arbete, hvilket berör en vidtomfattande vetenskap, bör vara väl hemmastadd ej allenast i dithörande teori utan äfven i derför erforderlig praktik.
Då jag å den ena sidan måste beklaga, att byggnadskonsten äfven i våra dagar icke betraktas såsom en vetenskap utan såsom ett konstnärskap, och att hvarje bildad tilltror sig kunna bedöma densamma; så anser jag mig deremot å den andra böra med största lugn upptaga, om den, der icke studerat och utöfvat
