Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/483

Den här sidan har korrekturlästs

129

anmodad af Sanda församling på Gotland att hjelpa dess remnade kyrka. Då andra uppdrag ej medgåfvo en ditresa, meddelade han, huruledes en sådan förbättring borde verkställas genom inborrning och tillskrufning af ankarstänger. Sedan har en föga erfaren man på en och annan kyrka å Gotland försökt sig i denna väg. Emellertid äro de skrufvar, hvilka han användt, för svaga för att göra önskad nytta, och de gjutna jernskifvor, som han begagnat i stället för vanliga sprintar, alldeles för stora och således i hög grad vanprydliga. Det ligger i sakens natur, att, då en gammal hvalfbyggnad är mycket svag, stor varsamhet måste iakttagas vid hennes iståndsättning. För sammanhållande af skeppet i Boge inborrades trenne ankarstänger; men enär de voro 0.4 för långa, kunde desamma, ehuru jernskifvorna undermurades, icke rätt tilldragas. Då tornet efter spirans fall nedrefs till den första afdelningens takhvalf, så instörtade det försvagade skeppets fyra korshvalf.

Om Gotländningarne nu hade teoretisk kunskap och praktisk förmåga i deras förfåders högst ovanliga skicklighet uti kyrklig byggnadskonst, och om de visste, huru densamma i våra dagar utöfvas af erfarne byggmästare, så skulle skeppets korshvalf ej instörtat vid sammanskrufningen, och i händelse en sådan olycka likväl inträffat, så skulle man efter riktiga ankarstängers anbringande lätt kunnat med inslående af nya återställa dess ursprungliga herrlighet.

Skeppets välarbetade midtkolonn och dithörande skiljebågar ha blifvit utvräkta, och styckena deraf ligga hopade utanför kyrkogården. Vid vestra sidan om skeppets södra portal har ett ofantligt murstöd tillkommit

9