pelare, hvilken genom hafvets brytning och luftens åverkan nedstörtat. Att berörda pelare ursprungligen tillhört en full klippa, är mera än sannolikt. Hamnen vid Sandvig, som ligger vidpass 2 mil derifrån, framter ganska tunna, höga och upprättstående klippstycken af gråberg, hvars lösare delar blifvit utsköljda. Då hamnen vid Allinge, belägen 1⁄4 mil ifrån sistnämnda ställe, för få år sedan utvidgades, så visade sig, huru en dylik utsköljning varit möjlig. Den nya bassinen gjordes i ett gråberg, som till största delen förvittrat. Några mindre delar sammanhöllo såsom vanligt gråberg, men andra utgjordes af en fin mycket fast samt grön- och rödaktig lermassa, hvilken bestod af upplöst gråberg. Fältspaten var deri helt och hållet förvittrad och glimmern saknade sammanhållning. Det inses således lätt, att de delar, som blifvit så af vittring upplösta, kunna genom hafvets idkeliga brytning omsider utspolas, då det nemligen fått fritt tillfälle dertill. Nära slottsruinen vid Baden finnas mycket höga torn- och pelarlika klippstycken, hvilka bestå af porfyrkonglomerater. Bielergrund i Saxiska Schweitz företer en förvånande mängd af utomordentligt smala och höga samt pelarlika och obeliskartade sandstensblock, som äro upprättstående [1].
Men vi vilja icke vidare orda härom; emedan Gotlands stenarter blott ha konsthistoriskt intresse såsom byggnadsmaterialier. Dock återstår att nämna några ord, huruvida samma ö har eller icke har någon marmor. Sådan kalksten, som begagnas till sköna byggnads- och bildverk, kallades af Grekerne μἀρμαρος
- ↑ Atlas zu Alexander v. Humboldt’s kosmos. Stuttgart, 1862. S. 24, 25. Taf. 36.
