och af Romrarne marmor. Benämningen härrör deraf, att denna stenart har finkornigt och skimrande brott och antager glänsande slipning. All marmor är uti sig kalksten; men all kalksten icke marmor. Gotlands alla kyrkor bestå ingalunda af idel marmor; men väl kan den kalksten, hvilken blifvit deruti använd till portaler och omfattningar samt bildverk, kallas marmor, helst den efter flere århundradens förlopp så motstått vittring, att densamma bibehållit glansen å sina slipade ytor.
Ehuru Gotland egentligen är ett bergland, är det i allmänhet slättare än Skåne. Om man reser på öns högslätt, som ligger nära 200 fot öfver hafsytan, så kan man åt vissa håll färdas flere mil utan att råka större backar än på Lunds och Malmö slätter t. ex. från Stenkumla till Hall en sträcka, som utgör nära 5 mil. Likaså om man reser genom öns lågslätt mellan Klinte- och Slitehamn, så är vägen på en ej mindre sträckning alldeles jemn. Sammaledes kan man å öns södra del resa flere mil utan backar. Derföre har mer än en Gotländing, hvilken berest det öfriga Sverige, sagt oss, att denna ö är sådan, att, om man der färdats en och annan mil, man känner det öfrigas utseende. Detta förhåller sig likväl helt annorlunda. Då man reser från Wisby genom Norderport norrut eller nordost, så märkes på några mils längd ingen backe af någon betydenhet. Utfar man deremot genom Öster- eller Söderport, så nedkommer man efter 3⁄4 högst 1 mils afstånd på stora backar i den breda och långa dalgången. Backarne nedtill och uppifrån Kapellshamn äro ganska ansenliga. Från Rute söderut till Helgvi visar sig trakten lika backig och naturskön som i Blekinge. Långa och branta backar nedföra till och
