Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/527

Den här sidan har korrekturlästs

173

får berörda egenhet så förklaras, att sidoqvadraterne blifvit något förändrade vid skeppets omskapning eller ombyggnad.

Det kunde väl tyckas, som meningen varit att utanför andra afdelningens södra liksom norra sidomur anbringa ett galleri. Att detta dock ej rimligtvis varit händelsen märkes deraf, att gallerier skulle der blifvit mer än dubbelt bredare än de största af de talrika, som finnas på Gotland. Härtill kommer, att andra afdelningen icke har några genomgångar, hvilka äro vänliga till och från gallerier; men den har deremot tvådelade gluggar, som höja sig 10.0 öfver takhvalfvens slutstenar. Alltså måste en annan grund sökas för tornets mycket egendomliga förhållanden.

Under medeltiden blefvo många torn så utförda, att de första afdelningarne genom stora bågar förenades med skeppen, hvilka på sådant sätt förlängdes. Exempel på dylika företeelser äro på Gotland ej sällsynta. Ånga kyrka har ett aflångfyrkantigt skepp, hvari en midtkolonn uppbär fyra korshvalf. På vestra hälften af skeppet står ett fyrkantigt torn, hvilket har ansenlig murhöjd med hög spira. Der hvilar således tornets hela östra sidomur på skeppets midtkolonn, som ehuru grof röjer, att belastningen är vida större, än den borde vara. Bara öde kyrka visar ännu tydligare, hvad man fordom vågade för att vinna utrymme och bespara kostnad. Kyrkan hade ett fyrkantigt skepp, hvari en midtkolonn uppbar fyra korshvalf. På midten af vestra gafvelmuren och de två vestra korshvalfven uppdrogs ett högt torn, så att vestra sidomuren hvilade på den förra och de öfriga på de sednare. Det är ganska märkvärdigt, att detta högst vådliga torn, hvilket tro-