dagar betinga vagn och hästar, då man kan efter behag dröja hvar som helst och huru länge man behagar.
Enär invånarne i Wisby under medeltiden varit ungefär till hälften utländingar af olika tungomål och landet länge lydt under Tyskar och Danskar, så väcker det ingalunda någon förundran, att Gotländskan är en egen munart, som mycket skiljer sig från Svenskan, hvadan mången från annan ort i Sverige har åtminstone till en början temligen svårt att väl förstå denna brytning. Gotländingarnas uttal är i synnerhet ganska ovanligt. Ej allenast allmogen utan äfven folk med högre bildning vidhålla detta egna uttal, hvilket, ehuru släpande, ej klingar illa med ett bildadt fruntimmers lena stämma.
Då Gotland är nära tre gånger större och vida fruktbarare än Bornholm, väcker det förvåning, att det förra blott har föga öfver 50,000, då det sednare räknar nära 30,000 inbyggare. Ehuru Bornholm till den södra delen missgynnas af flygsand och till den norra af gråberg, och flerestädes har föga odelbara ljunghedar, så är åkerbruk och skogsplantering der så uppdrifna, att man sällan ser ett berömvärdare sträfvande. Dessutom föda sig derstädes många med huggning af grå- och sandsten, som utskeppas. Då härtill kommer, att Bornholm har sju städer, hvilkas invånare idka jemte något åkerbruk liflig sjöfart och sysselsätta sig med större skeppsbyggeri, konstnärligt krukmakararbete och stort urmakeri; så låter den starka befolkningen der lätt förklara sig.
Något efter 1158 blefvo stenhuggare och murmästare från Wisby utkallade till Liffland [1]. Att Gotland
- ↑ Wallin, Goth. Saml. D. 1. S. 242.
