Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/612

Den här sidan har korrekturlästs

258

af de nuvarande, hvilka röja en utbildad spetsbågsstil; så har den fjerde afdelningen måst uppdragas, på det att hela byggnaden skulle dymedelst få en harmonisk hållning. Skeppet och koret tyckas härröra från den sednare hälften af fjortonde seklet. Härvid kan visserligen den anmärkning göras, att om tornet fått, medan en utbildad spetsbågsstil var herrskande, den fjerde afdelningen; så skulle den ej vara hållen i rundbågsstil. Men i afseende härpå bör noga märkas, att, då man ej ville förändra tornets hela hållning, en påbyggnad i likhet med dess ursprungliga anordning var mest passande. För öfrigt visa sig tornets tre nedra afdelningar vara utförda i en vida renare rundbågsstil än dess öfversta.

Altarbordet består af huggen och tuktad kalksten, och skifvan derpå är hålkälad och ovanligt stor samt tjock och af slipad sådan. På midten af bordets framsida under skifvan märkes ett fyrkantigt hål, som tillslutes med en huggen sten. I bordets södra ända nära under skifvan framstår en rund uttömningssten, hvilken liknar nyssbeskrifna vigvattenssten, men är vida mindre och grundare samt har en starkt inåtlutande ränna. Altartaflan framter ett eländigt träarbete. En dålig oljemålning på sprucken träbotten föreställer Christi graffäggning.

I skeppets sydöstra hörn står predikstolen på ett muradt artarbord, som mistat sin skifva. Ett likadant altarbord i skeppets nordöstra hörn har en hålkälad skifva af slipad kalksten.

På foten till en urgammal dopfunt står en krukformig skål af år 1759. Foten prydes med fyra djurhufvuden, hvilka bita öfver fyra ormar, som äro med