Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/619

Den här sidan har korrekturlästs

265

En rund och bägarlik dopfunt af oslipad kalksten står i kyrkan. Foten är inåtsvängd. Skålen har skråkanlig botten och raka något inåtlutande sidor. Hela höjden utgör 3.2.5, skålens yttre tvärmått 2.9.

Kyrkan, hvars alla partier äro samtidiga, har enligt en gammal förteckning blifvit 1286 uppförd[1]. Då denna helgedom är hållen i rundbågsstil med undantag af skiljebågarne samt de smala kapporna i vester och öster, är det ganska märkvärdigt, att den så sent tillkommit. Härvid bör dock erinras, det säkra bevis ej saknas derpå, att rundbågsstilen blifvit använd samtidigt med spetsbågsstilen på närbelägna ställen för att bereda besparingar; ty den förre medför mindre kostnad än den sednare.

Då kyrkan är i afseende på skeppets och tornets förhållande till hvarandra högst ovanlig, och ingen enda fullt jemförlig med densamma finnes på Gotland, så böra några ord derom yttras. Utvändigt visar sig kyrkan ha ett fyrkantigt skepp och ett likadant torn. Man sättes derföre i förvåning, då man, inträdande i kyrkan, finner ett aflångfyrkantigt skepp och intet spår till något torn. Att skeppets takhvalf äro föga mer än hälften så breda i söder och norr som i vester och öster, är en ganska ovanlig företeelse. Denna smalhet var nödvändig för att icke göra tornet alltför bredt i söder och norri jemförelse med dess motsatta sträckning och för att minska spännvidden af skiljebågarna, på hvilka östra tornmuren hvilar. Det tyckes lik väl, som ifrågavarande anordning varit mer än vågsam; men då trenne sidomurar af tornets begge afdel-

  1. Script. Rer. Dan. T. VIII. P. 314.