Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs
57

skulle, om de ville bibehålla sina rättigheter, fylla med silfver. Då borgrarne samma dag fullgjort denna fordran, beröfvade han alla kyrkor och kloster deras silfver, guld och ädelstenar. Med dessa dyrbarheter lastades ett skepp, hvilket vid en af Carlsöarna helt och hållet förgicks. Valdemar insatte på Gotland fogdar, hvilka hårdt handterade allmogen, hvadan de kort derefter blefvo ihjelslagne af densamma [1]. På detta sätt kom nämnda ö åter under Svea välde [2]. Samtida ha antecknat och nyare författare ha påstått, att Magnus öfverenskommit med Valdemar om Gotlands inkräktning. De tvenne skrifvelser, som blifvit kort förut tillsända borgmästare och rådmän i Wisby, vederlägga en sådan beskyllning. Magnus var en from, klenmodig och villrådig konung, hvilken med en sådan maka som Blanka och en sådan vän som Valdemar lätt förleddes. Om förhållandena i Sverige varit på samme konungs tid lika lugna som i Norge, torde han i förstnämnda land ej blifvit kallad Smek och afsatt, utan fasthellre fått såsom i sistnämnda heta den Gode och regerat till sin dödsdag.

Hertig Albrekt af Mecklenburg blef af några landsförviste Svenskar uppmanad att mottaga svenska kronan. Han öfvergick 1563 först till Gotland och åtföljd af de landsförviste blef der hyllad af borgare och bönder, hvarefter han begaf sig till Stockholm, hvarest han rönte en lika framgång och blef samma år vald till konung i Sverige [3]. Följande år pantsatte denne

  1. Annal. Min. Wisb. Script. Rer. Dan. T. I. P. 259. Strelow, S. 163—171.
  2. Script. Rer. Svec. T. I. S. II. P. 57.
  3. Lagerbring, Svea rikes hist. D. 3. S. 500, 501.