Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/694

Den här sidan har korrekturlästs

340

och östra gafvelmur samt utsprånget blifvit nedbrutna. Sedan har koret fått en liten förlängning åt öster och en ny gafvelmur, och derutanför har i utsprångets ställe tillkommit en aflångfyrkantig sakristia. Låtom oss nu taga dessa partier i närmare skärskådande för att visa, huru en gammal helgedom kan vanställas.

Koret, som invändigt sträcker sig i söder och norr 16.1 samt i vester och öster 30.2, betäckes med ett tunnhvalf af bräder. Socklarne likna skeppets. Å södra sidomuren nära vestra ändan finnes en ingång. Yttre omfattningen består af stora murhörn, hvilka uppgå ifrån socklarna. Poster derinnanför stå på hög tröskel. Murhörnen uppbära en och posterne äfven en rundbåge. Inre omfattningen, som är snedsmygig, har varit lågrakspetsig, men nyligen blifvit rundbågig. Å hvardera af sidomurarna finnas två illa utvidgade fönster med karmar och bågar af trä samt vanliga rutor.

Altarväggen, hvartill altarbordet sluter sig, har å hvarje sida derom en ingång, hvilken inför till sakristian och är sådan som uti ett boningshus. Sakristian har platt trätak samt ett vanligt fönster åt söder och ett sådant åt norr. En simpel ingång inleder från öster, och deröfver ses ett lika simpelt fönster för vinden.

Tornet, som innehåller tre afdelningar öfver hvarandra, har brant skråkantiga socklar, hvilka äro vida högre än skeppets och korets. Första afdelningen, som invändigt sträcker sig i söder och norr 12.0 samt i vester och öster 11.8, betäckes med ett tunnhvalf på vederlag åt förstnämnda väderstreck. En ingång å vestra sidomuren är utvändigt ensprångig och rundbågig, men invändigt lindrigt snedsmygig och lågrakspetsig.