Öland öfverlemna Wisborg och Gotland, blef belägringen inställd. Emellertid fick Erik proviantera och besätta Wisborg. Han begärde undsättning från Danmark och erbjöd sig att deremot öfverlemna slottet och landet till nämnda rike. Erik, som var nyårsafton af de svenska befälhafvarne inbjuden i staden, skjöt derpå följande nyårsdag dansk lösen och öppnade en häftig eld, så att alla hus i närheten och S. Mikaels kyrka afbrunno. Prostar, domare och allmoge på Gotland gåfvo i Januari 1449 Carl Knutson ett öppet bref, hvari de tillförbundo sig att lyda under Sveriges krona. Under detta bref hängdes till dess fullkomliga säkerhet landets stora insegel [1]. Om våren nämnda år kom Olof Axelson med en flotta från Danmark till Gotland. Han landsteg vid Klintehamn och Vestergarn och höll ett blodigt fältslag med Svenskarna, hvarefter det fördrag gjordes, att han skulle ha fritt intåg på slottet, men Svenskarne behålla landet och staden, då frågan skulle genom kommissarier afgöras. Erik afgick samma år till Pommern, hvarest han 1459 afled. Christian I i Danmark sände 1449 en ansenlig flotta till Gotland, hvarefter Svenskarne blefvo tvärtemot det fördrag, som de ingått med Olof Axelson, angripna och omsider nödgade att lemna ön [2].
Christian förpantade då Gotland till Olof Axelson, hvilken lät strax nedbryta de många fästen, som blifvit der byggda af de preussiska Ordensbröderna samt Margareta och Erik. Efter Christians frånfälle 1481 uppsteg hans son Hans samma år på danska thronen.
