Kort derefter beramades ett möte i Halmstad för att åter upplifva de tre nordiska rikenas förening. Flere af Danmarks, Sveriges och Norges råd och andra betydande herrar sammanträdde följande år i Halmstad, der föga i hufvudsaken uträttades. På ett möte i samma stad 1485 hyllade danska och norska sändebud konung Hans och de inbjödo Svenskarne till att göra detsamma. I den handfästning, hvilken Hans gaf Danmark och Norge, utfästade han sig, att, såvida han i Sverige antogs till konung, han skulle till sistnämnda rike återställa Gotland. Vid ett möte i Kalmar 1484 infunno sig sändebud från Danmark och Sverige. Der fordrades å den svenska sidan att återfå Gotland, innan Hans hyllades, men å den danska sades, att detta skulle ske efter konungens uppstigande på svenska thronen. Sten Sture skall sedan offentligen förklarat, att Hans icke ville hålla detta sitt löfte. Konungen afgick 1497 med en stor flotta och ansenlig krigsmakt mot Sverige och hade sådan framgång, att Sten Sture samma år nedlade sitt riksförestånderskap och konungen hyllades i Stockholm [1]. Ivar Axelson, som efter sin broder Olof Axelson fått Gotland och Wisby, hade 1487 öfverlemnat desamma till Hans. Ehuru konungen i sin handfästning edligen förbundit sig att återställa Gotland till Sverige, lät han likväl detsamma förbli under danska kronan; ett förhållande, hvilket lång tid fortfor.
Utan att Gotländingarne visste af någon fiendskap, blefvo de 1500 angripna af Lybeckarna. Sören Norby, som då innehade Gotland och Wisborg, utryckte mot
- ↑ Strelow, S. 214, 215, 224–226, 228. 229. Hvitfeldt, S. 964, 965–967.
