påföljande år. Sedan Lybeckarne af samme konung fått Bornholm i besittning på femtio år, upphörde deras anspråk på Gotland efter tvenne års förlopp [1].
Efter det sjuåriga krig, som fördes mellan Sverige och Danmark, blef 1570 fred slutad uti Stettin, i kraft hvaraf Johan III afsade sig alla anspråk på Norge, Skåne, Halland, Blekinge och Gotland samt Fredrik II på Sverige. Sedan Danmark fått säker besittning af Gotland, påtänktes 1571 tillsättande af en öfverherde på denna ö, hvilken ända till reformationen tillhört Linköpings stift, men sedermera intill nämnde tid saknat en andlig styresman. Redan följande år blef Mauritz Christensen Glad, kyrkoherde och prost i Wisby, utnämnd till superintendent på Gotland, och sedan den tiden har samma ö alltjemt haft egna öfverherdar. Efter det krig, som 1611 utbröt mellan Sverige och Danmark, bekräftades i freden 1615 i Knäröd, att Gotland skulle förbli under danska kronan. Sedan krig åter 1644 upplågat mellan Sverige och Danmark, slutades året derpå en fred uti Brömsebro, i kraft hvaraf Danmark afstod till Sverige Herjeådalen, Jemtland, Gotland och Ösel.
Det är ganska märkvärdigt, att Gotland genom ränker råkat under Danmark och först efter tvenne århundradens förlopp återkommit till Sverige. Orsaken härtill ligger uti den till sin idé lyckliga och till sin tillämpning olyckliga Kalmarunionen. Strax efter denna förenings ingående behandlades Gotland såsom ett danskt län, hvilket alltjemt uppläts åt danska herrar, som ej sällan hårdt behandlade inbyggarne och som ofta
- ↑ Annal. Min. Wisb. Script. Rer. Dan. T. I. P. 266. Strelow, S. 245–255.
