Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/80

68

betungade, att man befarade, det ön skulle bli obebyggd. Konungen lemnade fem års skattfrihet åt den, som återupptog ett ödeshemman. Allmogens ställning blef genom det såkallade Gotländska kompaniets inrättande snarare försvårad än förbättrad. Detta kompani fick emot erläggande af en viss summa till kronan uteslutande rättighet att uppköpa och försälja alla landtmannavaror. Då allmogen alltså nödgades att underkasta sig kompaniets godtycke, och måste taga köpmansvaror i förskott, så iråkade densamma uti en högst tryckande ej sällan ohjelplig skuldsättning. En mängd bönder vräktes från sina hemman och andra ditsattes. På dylikt sätt tillkommo många ödeshemman. Redan 1625 blef kompaniets upphäfvande en nödvändig följd. Då likväl dettas fordringar öfvertogos af borgrarna i Wisby, så blef hufvudsaken på det närmaste densamma. Kort efter Gotlands förening med Sverige försökte man afhjelpa detta onda genom en öfverenskommelse mellan borge- och skuldenärerna om vissa betalningsterminer. Ett tjärukompani, hvilket hufvudsakligen utgjordes af borgare i Wisby, bragte öns mest betydliga utförselvara i enskildas händer. Allmogen led deraf stor förlust, emedan detta kompani bestämde prisen. Omsider funno intressenterne sjelfve, att blott vissa personer drogo vinsten. I anledning deraf begärde borgrarne 1653 samma kompanis afskaffande, som beviljades. Wisby hade jemväl för befordrande af dess uppkomst fått ett saltmonopol, hvaröfver allmogen länge klagade förgäfves. Wisborgs garnison, som bestått af ett regemente, men omkring denna tid utgjorde 200 man, utfick icke ordentlig aflöning, hvadan den alltjemt föröfvade tjufveri uti staden och ansågs af invånarna snarare såsom ett