förspordes tätta klagomal öfver osäkerheten till person och egendom. Borgrarne begärde 1649, att borgmästare och råd måtte tillåtas arbitraliter straffa de stora brott, hvilka derstädes föröfvades, emedan det gick långsamt med resolutioner. I en besvärsskrift af 1652 sade allmogen, att tjufveri och mord gjordes till ett handtverk, emedan brottslingar se, att de icke nu såsom i danska tiden fingo lifsstraff. Presterne voro mest missnöjda med förändringen, och de funno det i synnerhet ganska svårt, att deras barn icke fingo studera i Köpenhamn utan i Upsala, såvida de ville framdeles befordras.
Arfprinsen Carl Gustaf, som 1652 fick Gotland, såsom han förut innehade Öland till sitt underhåll, egde väl ingen höghetsrätt öfver dessa öar, hvilka fortfarande lågo under svenska kronan, men han egde der uppbära alla utskylder samt tillsätta embetsmän under vissa vilkor. Arfprinsen sökte under den korta tid, han på nämnda sätt innehade Gotland, afhjelpa oordningar och införa förbättringar. Han lät på Enholmen, som intager midten af inloppet till Slitehamn, 1655 grundlägga en fästning, hvilken kallades Carlssvärd, och meningen var att derstädes anlägga en stad. Följande år mottog Carl Gustaf kronan, som Christina nedlade. Öland och Gotland, hvilka lemnades af konungen, anvistes jemte andra orter såsom underhållsländer för drottningen. Redan 1651 blef Gotlands styresman kallad guvernör; en benämning, som bibehölls under den tid Carl Gustaf och sedermera Christina voro förlänade med samma ö.
Att Gotland ej kunde under denna långa tid, detsamma tillhörde Christinas underhållsländer, vinna
