utreda hithörande förhållanden. Vi måste deremot framställa ett af kommissionens förslag, hvilket röjer ej mindre okunnighet än kortsynthet. Kommissionen har nemligen hemställt till kongl. maj:t, om icke en del af kyrkorna kunde ödeläggas, och endast de förnämsta vidmakthållas, så att i stället för några och fyratio små och dåliga pastorater tjugo goda och behållna inrättades. Man kunde svårligen vänta sig, det herrar med högre bildning till den grad saknade begrepp om kyrklig byggnadskonst, att de framkommo med ett så vandaliskt förslag, och man kunde ej heller vänta sig, att statsmän voro oförmögna att in skåda i framtiden. Vi behöfva ej anmärka, att ingen enda så konstmessig landskyrka, som de man ville ödelägga, sedan den tiden i Sverige uppstått, och att Gotland redan fått en sådan folkökning, som erfordrar de många och stora kyrkorna, hvilka i en aflägsen forntid voro nödvändiga. Vi ha redan sett, att Fårö kyrka måst ombyggas för att bli dubbelt större, men hurudan är den nya betraktad såsom ett herrans hus i jemförelse med den gamla. Östergarns kyrka är äfven numera rentaf förliten. Kortligen den tid lärer snart inträffa, då kyrkorna ehuru många och stora mer än väl behöfvas. Kommissionens förslag att vid Slitehamn anlägga en stad var onekligen långt bättre, men då Gotland hade en mängd ödesgårdar och i jemförelse med jordrymden en ringa befolkning, var en sådan åtgärd alldeles förtidig. Det var således helt naturligt, att begge dessa kommissionens förslag förföllo [1].
- ↑ Lindström, Bidrag till historien om Gotland, Akad. afhandling. S. 12–19.
