föga starkare än de tvenne runda i öster. För öfrigt märkas på några få ställen små, åttkantiga kolonner. Alltså är skilnaden emellan åttkantiga och runda pelare och kolonner den, att de förre äro jemförelsevis vida tjockare och lägre än de sednare.
Takhvalfven, af hvilka de allrafleste äro slagna af kalkstens- och blott några få af sandstensflisor, hålla från 1.0 till l.5 i tjocklek och äro ofvanpå mer och mindre ojemna samt orappade. De fleste takhvalfven likna ofvanpå sammanvräkta stenrös, hvadan de äro vådliga att bestiga. Omgifningsmurarne och takhvalfven äro samtidiga, ty efter de förras fullbordan ha de sednare ej kunnat byggas, utan att grofva hörn- och sidopilastrar samt breda kantbågar blifvit efteråt anbragta för kappornas uppbärande. Ehuruväl kyrkorna med få undantag äro ovanligt höga, öfverskjuta takhvalfven så sidomurarna, att kapporna uppgå till murkanterna, och slutstenarne höja sig mycket deröfver och somligstädes nära upptill handbjelkarna.
Hvalfbyggnaden har under olika perioder mycket olika skaplynne. Af tunnhvalfven, som äro de enklaste och äldsta, bildades korshvalfven, af hvilka de förre likna en klufven tunna, men de sednare två sådana rätvinkligt skärande hvarandra utan kant- och korsbågar. Liksom man derefter begagnade mindre eller mer spetsiga tunnhvalf, så har man äfven för minskning af vederlagens påkänning slagit korshvalf mindre eller mer spetsiga. Sedan gjordes kapporna för att ytterligare vinna samma ändamål mindre eller mer rakt uppåtgående och kupiga. Kupol- eller hjelmhvalf, hvilka äro halfklotformiga, finnas uti ingen gotländsk kyrka, men halfva kupol- eller hjelmhvalf, som betäcka halfrunda utsprång och stora
