Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs

fjärdedels milen, och att hågen till petrifikater haver drivit honom att gå denna mörka och faseliga väg. Han hade haft i följe med sig en gammal och förfaren lots med tråd eller filum ariadnæum samt tvenne lyktor, att om ett ljus skulle slockna, det då av det andra kunde itändas. Han berättade även, att där inne vore mycket kallt fast ej fruset, att här vore klart och smakligt vatten, men på vänstra sidan en brådstupa, som inget mätt; och då man här kastade en sten, hördes den långt därefter skvalpa i vattnet. Men jag lämnar denna doktor Retzii beskrivning på denna Dædali konstgång, som vida övergår Baumans Höhle i Tyskland och labyrinten i Kreta, om denna slår in med samma beskrivning. Att allt detta är människoverk, få vi framdeles se av dylika andra, fast mindre anläggningar; ty skynde vi oss ifrån detta människans arbete till den konst, som Skaparen här nedlagt, då vi få se stenarna tala, om allt annat förtege förra världenes skick och denna ortens landning. Detta berg bestod överst av så stora gråstenar, som med möda kunde föras av människomakt därifrån. Härunder låg ett stratum eller flo av klappur med grus, varinunder följde mo, vilken med klappuren vid ingången gjorde ett par famnars höjd. Under allt detta låg det rätta berget, som var en lös klippa av en blek, gulaktig kalk. Denne kalksten låg någorlunda horisontellt och bröt sig horisontellt, var mestedels så lös, att han med händerna kunde söndergnuggas, dock på djupet något fastare än ovantill. Stenarten är nog sällsynt i Sverige utom Skåne, men i Tyskland och Spanien mer allmän. De meste murar i Cadix äro upphuggne av samma stenslag. Då man noga ser på denna sten, består han helt och hållit av skölpgrus, av mussler, snäckor, koraller, eller av sådant grus, som plägar hopkastas vid revlarna i havet och på vissa orter vid stränderna, så att hela detta kalkberg är intet annat än en gravplats av så månge dödade djur, som sandkorn finnas i flygsanden. Således kommer detta berg närmast överens med skalbergen vid Uddevalla, dem jag beskrivit i Västgötaresan p. 197, med den åtskillnad, att vid Uddevalla ligga skalen mer hela och helt lösa, där de här äro

116