Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/125

Den här sidan har korrekturlästs

på den nya reveln och stranden, vilket ihopvuxit till sten. Således ser man här de raraste skal i största myckenhet, de tydeligaste rön av landningar, huru många sinom tusende liv naturen har måst framalstrat, innan han kunnat uppfylla denna lilla trakten. Vad oändeligt arbete förra tidsens människor ha måst gjort sig, förrän de kunnat som mullvadar genomgräva detta berg? Nu för tiden har man åter begynt att bryta kalksten där och att bränna densamma till kalk åt fästningen i Kristianstad. Kalksten brändes uti rostugnar med bokved, då han gav god kalk, men den var något golaktig, lik stenens färg, vilket fått sin gula färg av järnvatten.

Iberis Fl. 536 växte häromkring överallt på de skallotta bergen, som voro täckte med ljungjord eller myllig mo, och så ofruktbar, att nästan ingen annan ört kunde uti henne trivas. Hon växte alltså på samma sätt som Draba, vilken hon ock mycket liknar på långt håll.

Ossea Fl. 131, en buske, som icke gärna synes upp i Sverige, växte överallt i ängarna ihop med Opulus, den hästarna gärna åto.

Krutbruket Tåssebro eller Torsbro låg kvart 4 norr om Kristianstad på ett mycket stenigt land. Här sågo vi saltpeterluttringar, som kokades och skummades i stora kopparkittlar, och i dylika ansköts saltpetren ifrån sidorna samt torkades på

119